Historik

En viktig drivkraft var därvid den gemensamma historien, kulturen och den rättsliga grunden.

Under de mer än hundra år som förflutit hade förhållandena naturligtvis förändrats på ömse sidor om Bottenhavet. Efter att i flera hundra år ha tjänat som slagfält i krigen mellan det svenska och ryska riket hade Finland fått en lång period av fred, som möjliggjorde en stabilare utveckling.

Den ryska tiden hade erbjudit Finland ett större självstyre, medan den ryska övermakten samtidigt utgjorde ett ständigt hot. Finland hade nåtts av internationella fläktar framför allt via den mångkulturella ryska huvudstaden St. Petersburg. Det finska språket hade kämpat sig fram till sin rätta plats i landet, samtidigt som svenskans ställning som andra nationalspråk garanterades i lag i den nya nationella identiteten och självkänslan. Allt detta hade stärkt nationalkänslan och förberett landet för den självständighet som blev möjlig i revolutionens kaos 1917.

Efter det fruktansvärda medborgarkriget i frigörelsens spår var Finland moget att på nytt orientera sig västerut. Och västerut betydde, liksom det alltid har betytt, Sverige. Finland hoppades på Sveriges hjälp.

Det fanns starka sympatier i Sverige för dessa strävanden. Finlands vänner i Sverige ville främja intresset för Finland och dess kultur, nu när erkännandet av landets självständighet var ett faktum.

Okunskapen i Sverige om Finlands utveckling efter skilsmässan 1809 var dock stor. Samfundet Sverige-Finland fick från början en viktig uppgift i att överbrygga detta förhållande, en uppgift som ingalunda har minskat i sin betydelse men till sin karaktär förändrats under samfundets 75-åriga tillvaro.

Tidsandan efter 1917 var gynnsam. En väg av nya medborgar- organisationer, ideella eller yrkesbaserade, tycks ha följt i första världskrigets spår. Närmast riktades ansträngningarna på att få Finland inneslutet i den krets av medborgarföreningar i de nordiska länderna, vars svenska gren, Norden, svensk förening för nordiskt samarbete, hade bildats vintern 1919. Dessa ansträngningar misslyckades på grund av ett norskt veto, ett veto som upprepades även efter det att Island anslutits till kretsen av Norden-föreningar.

Det var i detta läge finlandsvänner i Stockholm i början av år 1924 beslöt bilda en särskild medborgarförening. Dess syfte skulle vara - och är - att samla alla svenskar som önskar lära mer om Finland, möta dess kultur i alla former och gynna de svensk-finska relationerna. Grundarna ville öka förståelsen mellan det svenska och finska folket och på beprövade sätt skapa en grund för ett närmare samarbete.

I samfundets stadgar formuleras dessa uppgifter så här: att stärka förbindelserna mellan Sverige och Finland på den andliga och materiella kulturens områden, att sammanföra svenskar och finländare i Sverige med svenskt eller finskt modersmål, att i Sverige arbeta för ökad kännedom om Finland bland annat genom föreläsningar, studieresor, utställningar etc.

Grundandet av föreningen skedde genom att ansluta till en sedan 1919 existerande mindre förening, Finländska Föreningen. Dess ordförande var generalmajoren, sedermera generalen Ernst Linder, frivillig på den vita sidan i inbördeskriget 1918 och senare i vinterkriget 1939. Ernst Linder blev senare samfundets tredje ordförande åren 1930-43.

Formellt grundades samfundet genom att stadgeenligt ombilda den Finländska Föreningen i april 1924. Samfundets förste ordförande blev professor Theodor Odhner, som på denna post efterträddes av en lång rad framstående företrädare för svenskt kultur- och näringsliv. En betydelsefull profil i verksamheten under en lång följd av år var en av grundarna, Hanna Palme-von Born, kallad samfundets mor.

Verksamheten var redan från början mångskiftande. Under årens lopp har en lång rad finländska kulturpersonligheter presenterats för svensk publik. De har representerat olika delar av det finska samhället, konst, litteratur, arkitektur, musik, aktuell politik och försvar. Vissa teman har återkommit genom åren; namn som Runeberg och Mannerheim förekommer frekvent i föredragsrubrikerna. Konkreta samarbetsprojekt inom industri och ekonomi har fått sin påpassliga belysning och man har inte heller väjt för mera kontroversiella frågor som ålandsfrågan eller möjligheterna till en gemensam säkerhetspolitik.

Samfundet har som tradition att högtidlighålla finska högtidsdagar såsom Finlands självständighetsdag den 6 december. Vid särskilda jubileumstillfällen har Sveriges kungapar, Finlands presidentpar, statsministrar och andra framstående befattningshavare deltagit. Samfundet har för sed att anordna ankomst- och avskedssamkväm för Finlands sändebud i Stockholm liksom olika evenemang i samverkan med härvarande ambassad.

I början organiserade samfundet resor i Sverige för finländska småbrukare och journalister, en verksamhet som småningom fallit bort. Under senare år har samfundets medlemmar regelbundet erbjudits populära sommarresor till teater-, musik- och utställningsarrangemang i Finland. I Sverige har anordnats utställningar av finländsk konst, kyrkobesök, konserter, modevisningar etc.

Samfundet har tagit initiativet till och genomfört olika insamlingar eller deltagit i större sådana, såsom den stora insamlingen för Finland vintern 1939, för Fadderortsrörelsen 1943 och för Finlands krigsinvalider 1990. Andra insamlingar att nämna är den som samfundet organiserade i Sveriges skolor för det Sibeliusmonument som nu finns i Helsingfors. Med bistånd av Stockholms kommun och svenskt näringsliv samt på initiativ av de svenska Finlandsfrivilliga skapade samfundet år 1988 en Finlandspark på Östermalm i Stockholm, nära Värtahamnen. I dag har samfundet omkring 660 medlemmar. En yngresektion inom samfundet arrangerar egna separata program.

Liksom alla organisationer söker samfundet i dag nya vägar för att aktivera och förnya verksamheten. Behoven har förändrats, liksom människors möjligheter och intresse att delta i föreningsaktiviteter. Den avtagande svenskspråkigheten i Finland har gjort de språkliga kontaktytorna kärvare men innebär å andra sidan en möjlighet att direkt fokusera på det finskspråkiga Finland, där kunskapen om och intresset för det gemensamma kulturarvet ibland inte är lika självfallna. Den mångomtalade historielösheten i Sverige vill samfundet försöka motverka genom att bidra till att öka kunskapen och därmed intresset och förståelsen för Finland.

Varje tidsperiod har medfört nya frågeställningar att belysa och bevaka. Inträdet i EU innebar för både Sverige och Finland något nytt - om också en anpassning från mycket olika utgångspunkter. Samtidigt som det traditionella nordiska samarbetet har sjunkit i bakgrunden går kanske de bilaterala nordiska kontakterna en ny blomstringstid till mötes.

Relationerna mellan Sverige och Finland diskuteras idag intensivare än på länge. Enligt den finländske diplomaten Max Jakobson finns två till synes oförenliga trender. Många framhåller att Sverige och Finland står varandra närmare än någonsin tidigare. Andra påstår att Sverige och Finland intar olika hållning i de centrala Europafrågorna. Vilket påstående är riktigt, frågar sig Max Jakobson. Han svarar själv, att relationerna naturligtvis är tätare än någonsin tidigare.

Krister Wahlbäck, dåvarande medlem av samfundets styrelse, analyserade på finska försvarets flaggdag den 5 juli 1999 relationerna under detta sekel under rubriken "Det hotade landet och det skyddade". Han beskrev hur geopolitiska och strategiska förhållanden hindrat att de historiska och känslomässiga banden mellan grannarna slagit igenom i praktisk politik. Det fastlåsta rollspelets tid tycks nu ändå vara förbi och möjligheterna till en ny utveckling är större än kanske någonsin.

Med sådana utgångspunkter öppnar sig intressanta perspektiv på de områden där Samfundet Sverige-Finland bedriver sin verksamhet.