Bokfönster

Peter A. Sjögren
om höstens böcker


Peter A. Sjögren, Samfundets litteraturansvarige, har gjort några nedslag bland böcker hösten 2013 från Finland eller med annan Finlandsanknytning. Förlaget är Schildts & Söderströms om inte annat anges.

Den långa raden av bokhöstens finlandssvenska romaner inleddes med Vinterkriget. En äktenskapsroman av Philip Teir. Det är en underhållande roman, rentav en underhållningsroman, om en familj med relationsproblem i olika konstellationer. Det är lite som en salongskomedi på en teater i Londons West End: humoristiskt, distanserat, lättflytande språk. Kanske inte vad man väntat sig av en upphovsman som till vardags är kulturchef på Hufvudstadsbladet. Detta ska inte uppfattas negativt; bra underhållning är fullkomligt legitimt, och detta är bra! Man måste också beundra en 33-årig författare som så väl lyckats sätta sig in i själslivet hos en 60-årig sociologiprofessor. (Svensk delupplaga Natur och Kultur)

En vecka senare kom en av årets bästa romaner, Kjell Westös Hägring 38. Det är en förnyad Westö vi möter: förtätad handling, färre personer, färre sidor. Men lika skickligt fångad tidsfärg, samma mycket höga nivå på psykologisk gestaltning och moralisk diskussion. Som bonus en spännande kriminalgåta. Allt som allt ett fläckfritt mästerverk. Westös tidigare roman ”Där vi en gång gått” belönades med Finlandiapriset. Även denna var nominerad till både Finlandia- och Augustpriset, dock utan att vinna någondera. (Svensk delupplaga Albert Bonniers Förlag)

Zinaida Lindén är ryska men skriver en glasklar, osentimental, ironiskt humoristisk, högst njutbar svenska. I För många länder sedan funderar en diplomathustru i Åbo på varför livet blev som det blev och blickar tillbaka på uppväxten i Sankt Petersburg i en rätt speciell familj, den udda pojkvännen Roman, som dyker upp igen i romanens nutid, livet som hustru till en måttligt framgångsrik karriärdiplomat … Stilen får mig att tänka på pennskaft som den tidiga Elin Wägner men också på en skribent som Merete Mazzarella.

Den mångsidige och mycket produktive Fredrik Lång har i år prövat på en ny genre. Flickorna på Nappari. En herrgårdsroman är en charmerande berättelse med verklighetsbakgrund om kärlekshistorien mellan en herrgårdsfröken och en aktivistisk informator brytningsåren 1905–06. Fina tidsbilder, trovärdiga klasskonflikter, lyhörd dialog, inkännande psykologi – men den dramatiska nerven vill inte riktigt infinna sig.

Erik Wahlströms Den vackraste på den svarta jorden är närmast en skälmroman i akademisk miljö: papyrusfragment pusslas ihop till en sensationell komplettering av en dikt av den antika skaldinnan Sapfo men leder även till bråd död. Humoristiskt på det sätt man vant sig vid i denne författares produktion, underhållande, men litterärt sett en mellanbok.

Lärarrummet av Annika Luther är den första vuxenromanen av en erkänd ungdomsboksförfattare. Själv lärare berättar hon om ett läsår på en fiktiv högstadie-/gymnasieskola i Helsingfors ur lärarkollegiets perspektiv. Det är en kollektivroman där dock några lärare får klart mer utrymme än andra. A.L. är en driven stilist, och framställningen är medryckande och ofta humoristisk trots att den rymmer många problem och bekymmer och en ren tragedi. Tyvärr tar romanens två huvudteman energi från varandra, vilket gör helheten splittrad. Bokens många personer försvårar också en djupare gestaltning, så de flesta av de många i grunden intressanta lärarpersonagerna förblir tvådimensionella. Det stora undantaget är Tove, 37-årig gift språklektor som blir handlöst förälskad i den nya matematikläraren. Hennes kluvenhet gestaltas mycket väl, och kärleksparet följs från första sidan till den sista.

Kjell Lindblads 8.2. kallas roman men är en svit rent självbiografiska texter skrivna på en skenbart konstlös, fint utmejslad prosa. Familjebakgrund, uppväxt, skolgång, författardrömmar och brödskrivande, kvinnor, tilltagande alkoholism och tillkämpad nykterhet. En beundrad äldre bror har en viktig roll i boken. Lindblad är en sparsmakad författare med några novellsamlingar på 1990-talet som litterär höjdpunkt. Det här är också en fin berättelse, där visserligen skuggorna är fler än dagrarna, men där det också ryms ljus, humor och kärlek.

Annanstans av Malin Kivelä är läsvärd men inte någon av årets bästa finlandssvenska romaner, trots att den belönades med Svenska YLE:s litteraturpris. Bra intrig om relationer, hemligheter och svek i tre kvinnogenerationer men lite krystat uppställd och ett staccatoartat språk som jag har svårt för, där huvudsatser, ofta ofullständiga, radas efter varandra. Den är också lite oengagerande i början, men intensiteten tilltar efter hand.

Bär den som en krona av Sanna Tahvanainen är en roman om drottning Victoria av England, skriven i jagform från barndomen till sena ålderdomen. Bäst har Tahvanainen lyckats med barn- och ungdomsåren. Här är berättelsen originell och på ett språk som passar den på en gång brådmogna och naiva flickan Victoria perfekt. Även skildringen av de första åren med maken Albert och de spänningar som uppstår är gjord med fantasi och spänst. Men när vi kommer längre fram i tiden förlorar berättelsen sin lyster, stilen sin spänst. Och på det hela taget saknar boken psykologiskt djup.

Under hösten har bara en översatt roman kommit under mina ögon, men den är desto starkare: Barnmorskan av Katja Kettu (övers. Janina Orlov; Albert Bonniers förlag). Hur kan en bok vara på en gång nästan outhärdligt grym och svidande vacker? Kettus roman från fortsättningskrigets och Lapplandskrigets år vid Norra Ishavets rand är en eruption av ondska, godhet, förtvivlan, passionerad kärlek och kärv naturlyrik. I centrum står en naturkraft, nästan en modern häxa, som offrar allt för kärleken till en SS-officer. Den självlärda barnmorskan i huvudrollen gestaltas med ett språk som speglar denna urkraft (översättaren ska prisas för den svenska språkdräkten). Boken fick Runebergspriset 2012.

Några ord om Janina Orlov: under våren utkom tre finska romaner i Orlovs översättning och under hösten alltså även ”Barnmorskan”. Det är en arbetsprestation utöver det vanliga och dessutom en konstnärlig bragd. Janina Orlovs betydelse för den finska litteraturens spridning i Sverige kan knappast överskattas.d

Tre diktsamlingar har jag läst, alla av veteraner på området.  Mot natten blev Bo Carpelans sista diktsamling. Det poetiska idiomet känns igen: klarheten, sångbarheten, men här med starkare betoning på sorg och förlust. En stark läsupplevelse.  Peter Sandelin gav ut Måsen och skeppet. Han är både bildkonstnär och poet, född 1930, och detta är hans 25:e diktsamling sedan debuten 1951. Dikterna är ofta just ”måleriska”, där dock mer svartvita eller grå naturintryck får stå för själstillstånd: snö, dimma m.m. Gösta Ågrens Centralsång innehåller korta, aforistiska dikter som bryts av en längre svit vilken gett boken dess titel. Det är en diktsamling som sammanfattar den 77-årige poetens teman: världen är kaos och meningslöshet, men man kan kämpa sig till överblick och skapa mening för sig själv.

Merete Mazzarella har skapat en alldeles egen genre: essäistik över bestämda teman med resonemang hämtade ur världslitteraturen och hennes eget liv. I Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv. skriver Mazzarella på sitt vanliga charmiga och fladdriga sätt, och det finns en hel del levnadsvisdom och litteraturkunskap att hämta. Som alltid skriver hon mest om sig själv, och det är väl därifrån inspirationen för andra ska komma. Någon handbok är det inte, vilket författaren själv understryker. (Svensk delupplaga Forum)

Mazzarellas bok får bilda övergång till mer renodlade memoarer och biografier. Jörn Donners Mammuten. Efterlämnade handlingar utkom redan i vintras, men jag läste den först under sommaren. Det är en orimligt lång, olidligt självupptagen, tematiskt splittrad, litterärt obearbetad men ändå, paradoxalt nog, mycket läsvärd självbiografi. Hur kommer det sig? Ja, Donner har levt ett intressant och omväxlande liv, mött många intressanta människor och levt ihop med begåvade kvinnor. Han har spelat en roll i finländskt och svenskt kulturliv och, kanske viktigast, han kan skriva. (Svensk delupplaga Albert Bonniers Förlag)

Sibirien. Ett självporträtt med vingar. är ett nytryck av originalutgåvan av Ulla-Lena Lundbergs bok från 1993. Blandningen av självbiografi och faktabok (i det här fallet fågelbok och reseskildring) är typisk för Lundbergs författarskap, senast turnerad till mästerskap i ”Jägarens leende” häromåret, rättmätigt belönad med Tollanderska priset av Svenska litteratursällskapet. Här är det mindre av Ulla-Lena och mer av poetiska naturskildringar, entusiastiska fågelobservationer och nykter, stundom indignerad, iakttagelse av fenomen i det postsovjetiska samhället. Jag tycker mycket om boken, men den lever inte riktigt upp till undertitelns utlovade självporträtt.

Bo Lönnqvists Alma Söderhjelm. Ett litteraturantropologiskt porträtt är fjärde volymen i år i Svenska folkskolans vänners biografiserie (SFV:s förlag). Antropologiprofessorn Lönnqvist har frångått det strikt kronologisk-biografiska och har därmed nått en djupare förståelse av människan Alma Söderhjelm: bohemen, historieprofessorn, journalisten, vänskapsgeniet, kvinnan i en manlig värld. Detta utan att något viktigt i biografin utelämnats. Det är styvt gjort, och skrivet på en konstfull prosa som man sällan ser till nuförtiden.

En litterär-biografisk handbok är Tuva Korsströms Från Lexå till Glitterscenen. Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960–2013. Det är en närmast encyklopedisk genomgång av finlandssvensk prosa (i betydligt mindre mån poesi) under de senaste 50 åren. Boken bärs av författarens entusiasm, kunnande, analytiska förmåga och medryckande framställningssätt. ”Alla” får vara med, därtill med en så gott som fullständig genomgång av vars och ens produktion ända fram till i år. Läsaren förutsätts ha en viss förtrogenhet med ämnet, men knappast någon utöver Korsströms själv kan ha sådan suverän överblick. Fantastiskt att ett så litet språkområde har åstadkommit så mycken betydande litteratur. Och så sorgligt att så lite är känt i Sverige.

Det har som vanligt utkommit mycket historia, men jag får nöja mig med att ta upp tre verk som står ut av olika anledningar. Kari och Ülli Tarkiainen har skrivit Provinsen bortom havet. Estlands svenska historia 1561–1710. Det är ett pionjärarbete om de svenska Östersjöprovinsernas historia ur deras eget perspektiv: hur fungerade det svenska styret och hur uppfattades det av invånarna? Kari T. var under 30 år verksam i arkivväsendet i Sverige och är bl.a. tidigare finsk riksarkivarie, och hans hustru Ülli T. är estnisk historiker, och boken är skriven på svenska, utgiven i Finland av Svenska litteratursällskapet och i Sverige av Atlantis. Kari T. var även författare till första bandet av Finlands svenska historia.

Som svensk läsare inser man hur lite man har vetat om förhållandena i Estland, i Livland och på Ösel under Sveriges stormaktstid. Man får ibland höra att svensktiden kallas ”den goda” i området, och författarna menar att det finns visst fog för den uppfattningen men gör också många reservationer. De flesta reformförsök strandade på den tyskbaltiska jordägande adelns hårdnackade motstånd. Den svenska rådsaristokratin ville inte heller stöta sig alltför mycket med sina baltiska ståndsbröder. Slutet blev dystert. Svår hungersnöd 1696–97 följdes av utbrottet av stora nordiska kriget 1700. Trots den svenska segern vid Narva var området snart i ryska händer. Den slutliga erövringen 1710 sammanföll i tiden med en extremt svår pestepidemi. Den härskande klassen återfick alla sina gamla privilegier, och någon bondefrigörelse var det inte längre ens tal om.

En författare av helt annat kynne är Herman Lindqvist. I När Finland var Sverige. Historien om de 700 åren innan riket sprängdes (Albert Bonniers förlag) berättar han för läsare i Sverige om de båda ländernas gemensamma historia, och han gör det riktigt bra. Han är väl inläst även på modern forskning i ämnet, och hans berättarglädje är lika stor som alltid. Betoningarna är hans egna, men helt acceptabla i detta sammanhang.

Journalisten och amatörhistorikern Eric Björklund fortsätter i Hemmafrontens brödraskap, Jordbrukshjälpen och Kvarkentrafiken (Scriptum, Vasa) sin kartläggning av den numera nästan bortglömda svenska icke-militära hjälpen till Finland under krigen 1939–44. Jordbruket stöddes med pengar och arbetshjälp; lastbilsförare riskerade livet i transporter över den frusna Kvarken.

Avslutningsvis en bok i ämnet politik och samtidshistoria: Anna-Lena Lauréns Frihetens pris är okänt. Om demokratiska revolutioner i Georgien, Ukraina och Kirgizistan. Laurén är en av nutidens främsta svenskspråkiga korrespondenter med Ryssland och f.d. Sovjetunionen som bevakningsområde, säkert den mest personliga och mest välskrivande. Hon har en unik förmåga att leva sig in i de samhällen och de människoöden hon skildrar och att förmedla denna inlevelse till läsaren. Därtill är hon en politisk analytiker av rang, men aldrig tvärsäker, alltid beredd att ompröva. Här är tre lysande reportage om tre mycket olika länder, som har det gemensamt att hoppfulla folkliga revolutioner övergått i nya auktoritära regimer, och där både folk och makthavare har så förtvivlat svårt att förstå och utöva verklig demokrati.

Finlandssvenskt nummer av Parnass

Det senaste numret, 3/2013, av den litterära tidskriften Parnass är ett temanummer om den finlandssvenska litteraturen. Läs om innehållet här. Man kan köpa lösnummer för 55 kr eller prenumerera, se här.

Dick Harrison om
Herman Lindqvist


Läs Dick Harrisons recension av Herman Lindqvists nya bok När Finland var Sverige